Så var det dags… Shamir 1991-2018

att ta farväl av ännu en trotjänare och bästa vän.
 
 
Finare läromästare kommer bli svårt att hitta, med glimten i ögat men helt gudomligt snäll så kommer Shamir bli otroligt saknad. Han var en sån ponny man önska skulle vara odödlig och bara kunde hänga med en hel livstid. Så många han har lärt att rida, den de flesta fick prova galoppera på första gången han kommer vara otroligt saknad.
 
 
Men åldern hade tagit ut sin rätt på kroppen, tänderna var inte mycket kvar av, han åt stora mängder kraftfoder redan nu under sensommaren för att hålla hullet och varje vinter fick han jobbigt att tugga höet. När han dessutom fick svårt att hålla balansen när man lyfte hovarna så tog hans ägare och jag beslutet att låta det här bli hans sista sommar. Han har levt livets glada dagar sista veckorna och fått gått lös på gården för att slippa konkurrera om maten med de andra så känns ändå som han fick ett värdigt slut på sitt liv. Nu galopperar han på Tarplandas gröna vidder som bara han kan med buset i ögonen och svansen fladdrandes i vinden.
 
 
 
 
foton: Ida Schug