Planen som stöp innan lunch

Tjusningen och svårigheten när man jobbar med djur är att de har sällan någon förståelse för om jag har en plan för att hinna med de saker som behöver fixas. Dom lever i nuet vilket kan ställa till det lite för mig som har en mer långsiktig plan. Dagens plan var att hinna sko två hästar innan jag skulle behöva ta en dusch och byta om för ett arbetspass som inte innefattar hästar.

Det blev istället till att försöka hitta tappsko i lervällingen som uppstått av allt regnande, men misslyckades med att hitta skon så fick istället hämta städ och nya skor till Sessans bakhovar. Hon skulle ändå skos om men inte förrän senare i veckan enligt min ursprungliga plan. Beauty hade dessutom gjort sin ena framsko skev så på henne fixade jag framhovarna, blir till att ta andra hovparet på de båda ikväll och sen ta de två som egentligen skulle skos senare i veckan.

Så med andan i halsen landade jag på jobb nr två precis på minuten när mitt arbetspass började, phu ogillar att stressa på det viset. Efter det jobbpasset var det dags för ridlektion vilket alltid är trevligt. Hade ibland varit skönt om det varit klart för att göra kväll när man går in från ridbanan men har hela kvällsrutinen kvar och som sagt ett par hovar att sko... Hoppas planen håller bättre imorgon.

Den mentala berg och dalbanan med att ha häst.

Alla som har häst eller har hållit på med hästar känner nog igen sig i att humöret svänger ofta med hur det fungerar med hästarna. Går det bra och man tränar på fint kan man sväva på moln och allt går att lösa. Medan när hästen är halt, det är motigt i träningen så sjunker humöret. Min sommar har verkligen varit ner-upp och nu är vi på nedåt igen.

Chantie har varit min olyckskorp från att hon klev in i stallet, hon var å det tanigare hållet när jag köpte henne, lite osäker på andra hästar men hade ändå inte vett att flytta på sig vilket har gjort att hon fått sig en hel del bett och sparkar genom åren. Hon har blivit hästklokare med åren men hon är inte den där som gärna står och luktar på blommorna utan hon vill vara med där det händer saker hela tiden. Går inte att försöka smyga bakvägen i hagen för att flytta stängseltråden och tro att man ska få vara ifred, hon har stenkoll och på två röda sekunder är hon hos en och kollar vad som pågår.
Första åren var det inga allvarligare skador hon drog på sig utan lite sår, nån lårkaka. Men sen hon blev inriden så har det inte slagit fel, varje år har hon gjort illa sig på något sätt så det har blivit vila eller veterinärbehandling. Hon har alltid varit plattfotad fram så när hon biffade på sig och blev ordentligt grov så innebar det att om hon tappade en framsko så blev hon halt. En sommar innebar en tappsko att hon fick sulinflammation, fick medicin och vila 1,5 månad. Sen den gången hon blev sparkad fick ett fult sår dom inte ville läka på 3 månader, sen visade det sig att även griffelbenet blivit söndertrasat i den smällen så det krävdes operation för att rensa upp. Hon snubblade och blev halt på en ridlektion, vid närmare koll visade sig att hon hade fått inflammationer i båda bakknäna också. Till råga på det blev hon förkyld och när hon sen skulle få penicillin så drabbades hon av penicillinchock.
 
I vintras blev hon åter igen sparkad på det bakben hon tidigare blev opererad, självklart på exakt samma ställe, mitt på det överben som bildats förra gången. Så den här gången blev det sprickor i skenbenet när det inte fanns något griffelben som kunde gå sönder. Så efter 10 veckor på box hade hon överbelastat det andra bakknät som blivit inflammerat och dessutom avlastat bakbenet så hovleden i frambenet också var inflammerad. Att hon dessutom åkte på en hudinflammation där de rakat på frambenet så hon svullnade upp ända över knäet höjde inte mina förhoppningar om att få henne hel. När vi var på första återbesöket för bakknät var hon mer halt än första gången, där och då var jag beredd att ge upp men gav henne en chans till och behandlade knäet en andra gång. Lyckan när hon vid andra återbesöket var haltfri var stor.
 
Äntligen skulle vi få komma igång och göra nått igen om än mest bara i skritt för ett par månader framöver. I hela en månad höll den lyckan i sig, hon jobbade jättefint i skritten och vi smög in små travintervaller på rakspår. Tills hästarna en kväll ungefär 10 min innan jag skulle plocka in dom i stallet för att ha ridskola spränger staketet och galopperar glad i hågen själv upp till stallet. Vid en första anblick var det ingen som hade tagit skada av den lilla springturen men när jag kvällen därpå ska ta ut Chantie och rida är hon halt på ett framben. Då det tillkommit en mystisk galla på frambenet ringer jag veterinären för att få tid på torsdagen.
Mycket riktigt så stämde min magkänsla som sa att det inte var den "gamla" hältan i frambenet som kommit tillbaka utan något nytt. Så nu står jag åter med en halt häst och väntar på att veterinären ska återkomma med en prognos huruvida hon har en chans att bli bra. Det bitterljuva livet som hästägare alltså
 
Min älskade knashäst som ger mig både gråa hår och magsår.

Med två hos veterinären

Chantie och Pirri är duktiga på att prata hemma så kan lova att ta med dom tillsammans till veterinären var ingen höjdare för trummhinnorna. Skrik och Pip var lämpliga smeknamn för dom, till och med när de fått lugnande skrek dom till varandra. Men vi tog oss igenom dagen 9:30-14:30 och båda fick en ordentlig utredning. Vill inte ens tänka på vad alla röntgenbilder, bedövningar och sprutor kostade men viktigast av allt är att jag har fått lite mer rätsida på vad som felar.

Pirri kunde vi konstatera att han var 3 grader halt på ett framben efter sin vurpa i hagen, så han blev ordinerad vila och fick lite smärtlindring. Jobbigt bara när han matvägrade första dagen i sin hage inte bra för magen att vara utan mat och äta medicin :( Tack och lov så började han så smått äta andra dagen.

Chantie fick till slut efter omgångar av klämmande, böjande och longerande där hon skrek som en stucken gris, diagnosen inflammerat vänster bakknä och en kompensationshälta vänster fram i hovleden. Så nu är hon behandlad och ska åter om ett par veckor så bara hoppas det ger rätt svar på behandlingen.