Den mentala berg och dalbanan med att ha häst.
Alla som har häst eller har hållit på med hästar känner nog igen sig i att humöret svänger ofta med hur det fungerar med hästarna. Går det bra och man tränar på fint kan man sväva på moln och allt går att lösa. Medan när hästen är halt, det är motigt i träningen så sjunker humöret. Min sommar har verkligen varit ner-upp och nu är vi på nedåt igen.
Chantie har varit min olyckskorp från att hon klev in i stallet, hon var å det tanigare hållet när jag köpte henne, lite osäker på andra hästar men hade ändå inte vett att flytta på sig vilket har gjort att hon fått sig en hel del bett och sparkar genom åren. Hon har blivit hästklokare med åren men hon är inte den där som gärna står och luktar på blommorna utan hon vill vara med där det händer saker hela tiden. Går inte att försöka smyga bakvägen i hagen för att flytta stängseltråden och tro att man ska få vara ifred, hon har stenkoll och på två röda sekunder är hon hos en och kollar vad som pågår.
Första åren var det inga allvarligare skador hon drog på sig utan lite sår, nån lårkaka. Men sen hon blev inriden så har det inte slagit fel, varje år har hon gjort illa sig på något sätt så det har blivit vila eller veterinärbehandling. Hon har alltid varit plattfotad fram så när hon biffade på sig och blev ordentligt grov så innebar det att om hon tappade en framsko så blev hon halt. En sommar innebar en tappsko att hon fick sulinflammation, fick medicin och vila 1,5 månad. Sen den gången hon blev sparkad fick ett fult sår dom inte ville läka på 3 månader, sen visade det sig att även griffelbenet blivit söndertrasat i den smällen så det krävdes operation för att rensa upp. Hon snubblade och blev halt på en ridlektion, vid närmare koll visade sig att hon hade fått inflammationer i båda bakknäna också. Till råga på det blev hon förkyld och när hon sen skulle få penicillin så drabbades hon av penicillinchock.
Chantie har varit min olyckskorp från att hon klev in i stallet, hon var å det tanigare hållet när jag köpte henne, lite osäker på andra hästar men hade ändå inte vett att flytta på sig vilket har gjort att hon fått sig en hel del bett och sparkar genom åren. Hon har blivit hästklokare med åren men hon är inte den där som gärna står och luktar på blommorna utan hon vill vara med där det händer saker hela tiden. Går inte att försöka smyga bakvägen i hagen för att flytta stängseltråden och tro att man ska få vara ifred, hon har stenkoll och på två röda sekunder är hon hos en och kollar vad som pågår.
Första åren var det inga allvarligare skador hon drog på sig utan lite sår, nån lårkaka. Men sen hon blev inriden så har det inte slagit fel, varje år har hon gjort illa sig på något sätt så det har blivit vila eller veterinärbehandling. Hon har alltid varit plattfotad fram så när hon biffade på sig och blev ordentligt grov så innebar det att om hon tappade en framsko så blev hon halt. En sommar innebar en tappsko att hon fick sulinflammation, fick medicin och vila 1,5 månad. Sen den gången hon blev sparkad fick ett fult sår dom inte ville läka på 3 månader, sen visade det sig att även griffelbenet blivit söndertrasat i den smällen så det krävdes operation för att rensa upp. Hon snubblade och blev halt på en ridlektion, vid närmare koll visade sig att hon hade fått inflammationer i båda bakknäna också. Till råga på det blev hon förkyld och när hon sen skulle få penicillin så drabbades hon av penicillinchock.
I vintras blev hon åter igen sparkad på det bakben hon tidigare blev opererad, självklart på exakt samma ställe, mitt på det överben som bildats förra gången. Så den här gången blev det sprickor i skenbenet när det inte fanns något griffelben som kunde gå sönder. Så efter 10 veckor på box hade hon överbelastat det andra bakknät som blivit inflammerat och dessutom avlastat bakbenet så hovleden i frambenet också var inflammerad. Att hon dessutom åkte på en hudinflammation där de rakat på frambenet så hon svullnade upp ända över knäet höjde inte mina förhoppningar om att få henne hel. När vi var på första återbesöket för bakknät var hon mer halt än första gången, där och då var jag beredd att ge upp men gav henne en chans till och behandlade knäet en andra gång. Lyckan när hon vid andra återbesöket var haltfri var stor.
Äntligen skulle vi få komma igång och göra nått igen om än mest bara i skritt för ett par månader framöver. I hela en månad höll den lyckan i sig, hon jobbade jättefint i skritten och vi smög in små travintervaller på rakspår. Tills hästarna en kväll ungefär 10 min innan jag skulle plocka in dom i stallet för att ha ridskola spränger staketet och galopperar glad i hågen själv upp till stallet. Vid en första anblick var det ingen som hade tagit skada av den lilla springturen men när jag kvällen därpå ska ta ut Chantie och rida är hon halt på ett framben. Då det tillkommit en mystisk galla på frambenet ringer jag veterinären för att få tid på torsdagen.
Mycket riktigt så stämde min magkänsla som sa att det inte var den "gamla" hältan i frambenet som kommit tillbaka utan något nytt. Så nu står jag åter med en halt häst och väntar på att veterinären ska återkomma med en prognos huruvida hon har en chans att bli bra. Det bitterljuva livet som hästägare alltså
Mycket riktigt så stämde min magkänsla som sa att det inte var den "gamla" hältan i frambenet som kommit tillbaka utan något nytt. Så nu står jag åter med en halt häst och väntar på att veterinären ska återkomma med en prognos huruvida hon har en chans att bli bra. Det bitterljuva livet som hästägare alltså
Min älskade knashäst som ger mig både gråa hår och magsår.