Tävling i Skellefteå
Den här gången styrde vi kosan till Skellefteå och Kågedalens Ryttarförening där Midnattsolens Westernryttare anordnade tävling. Sessan fick sällskap av Spirit bak i transporten så vi var två ekipage som representerade MWR på tävlingen. På agendan för mig och Sessan stod Trail, Trail at Hand och en Ranch Ridning.
Alltid lite klurigt när man är iväg på tävling första gången med en häst att veta hur man ska lägga upp dagen för att få allt att funka så bra som möjligt. Sessan är en rätt så känslig häst som snabbt kan växla i humör och bli superstressad om man rider henne på ett sätt som inte passar henne. Så utmaningen är att hålla damen på gott humör men ändå kunna rida på ett vettigt sätt. Sen får man inte glömma att ta med insektsmedel för att rida henne om det är insekter som irriterar henne det är inte ens lönt allra helst i en främmande miljö.
Resan gick fint, vi valde att bara starta klasser efter lunch för att inte behöva åka allt för tidigt på morgonen. Det tar ju ändå sina timmar att köra 27 mil med transport. Vi var ändå framme i god tid så hästarna fick lunch, vi hann äta och rida fram i lugn och ro innan det var dags att gå banan. Ridhuset var rätt så mörkt och collectring var väldigt liten det gick inte att rida nått när man väl kom in i ridhuset och för att hinna vänja ögonen var man nästan tvungen att gå in en bra stund innan. Så Sessan tyckte när det var vår tur att –vadå, jag sover ju inte vill jag gå iväg och jobba! Så fick en ormig och ovillig start över travbommarna, en hel del svischande med svansen något som vi nästan helt lyckats jobba bort på hemmaplan men så fort man kommer bort och hon känner sig minsta pressad dyker det upp igen. En annan klurig grej med henne är att när man ska rygga förvinner huvudet ordentligt bakom lod minsta lilla man rör i tyglarna. Galoppen fattade hon riktigt fint, fick rama in henne ordentligt då hon stod emot lite att galoppera in emellan bommarna. I boxarna blev det väldigt mycket tuggande och svans viftande men hon vände som hon skulle. När vi kom till grinden hörde hon nått uppe på läktaren men kopplade det till att grinden var det läskiga så blev lite ryggningar innan jag lyckade övertyga damen om att vi skulle våga ta oss igenom grinden. Sidepass hindret var väl ok, hon vill gärna rygga i starten sen kommer hon igång fint. Sen att skritta över bron hade hon kunna göra i sömnen och sen hade hon bråttom ut från banan så hon la knappt märket till att det låg en bro där, vilket inte ger några plus poäng då man vill att hästen tittar sig för och visar att den bryr sig om vars den sätter fötterna.
I Trail at Handen klantade jag till det och missade ryggningen vilket jag kom på när jag klev över skrittbommarna, lyckades aldrig få den sekvensen i mönstret att få ett flyt i huvudet när jag skulle träna in det så föga förvånande att jag inte lyckades få det rätt på tävlingen heller. Så vi var diskade innan andra hindret, men genomförde resten av banan på helt ok sätt.
Sista klassen för oss var en Ranch Riding vilket är en gren som passar Sessan rätt så bra då hon får röra sig mer framåt. Men även här en hel del svansviftning och inte helt harmonisk häst men vi fixade mönstret helt ok men finns mycket att önska innan jag tycker det är bra.
Men den här tävlingen gav en värdemätare vad som behöver befästas ännu mera,
så bara hem och jobba vidare.